dagens bästa!!

Hahahaaa, jag dööör. Jag orkar inte!!!
Sånt här kan jag skratta ihjäl mig åt!

dagens låttips#2:

Rufus Wainwright - "Hallelujah"

Åååååh. Enough said. Åh.

Look-a-likes

MEN, kan alla par sluta springa runt på stan och visa upp hur lyckliga de är genom att se ut som en och samma person? Jag spyr. "Vi hör ihop! Vi gillar samma saker! Vi har ingen egen personlighet!". Likadana halsdukar, likadan hårfärg, likadana kappor, likadan fake-solbränna. När började det förresten bli okej att använda brun-utan-sol mitt i vintern? Det ser ju förjävligt ut! Inget fel i att va på stan med sin lover, men snälla, se ut som två individer. Inte EN läskig hybrid som växt ihop.

dagens låttips:

Daniel Cirera - "Motherfucker, fake vegetarian ex-girlfriend"

Mkt fin låt, den bittra titeln till trots.

coming up

Nyår runt hörnet. Jag kom på mig själv med att tycka det känns rätt meningslöst med det firandet i år. Vet inte riktigt varför...men särskilt spännande känns det inte. Vet inte om det kanske är tanken på att bli full hemma med inga egentliga oförutsägbara event waiting to happen. Jag gillar det oförutsägbara, det är spännande. Förutsägbarhet, not so much for me. Förra nyår var rätt fab faktiskt. Jag och sis hade fest i Halmstad med mestadels hennes vänner och en del av mina, det var en kul kombination. Vi hade lekar, "årets bästa"-omröstning, Sing star och div onämnbara aktiviteter i tvättstugan. Dagen efter hade jag en otroligt jobbig kamp med att undvika ögonkontakt med en av deltagarna. Det var otroligt psykiskt stressande. Det gör jag inte om i år. Men det var röj, det var det, det är nog det jag är van vid när det vankas nyår. Och juldag. Och helg. Och tenta. Och födelsedag. Och sommar. Och kväll. My god, är jag fortfarande 16 eller? Lär dig bara umgås och va, din barnunge.

oh well!

Juldagen blev inte riktigt så skandalös som jag hade målat upp, den sortens drama uteblev. Det blev dock på ett annat sätt, ett värre sätt. Ett ex som uppfattande ett konstigt beteende från min sida som i sin tur sådde frö för misstanke, mycket spanande, en flyende jag, cirkulerande spioner vilket ju inte ens behövdes då jag full och ohämmad glömmde alla avhållsamma planer med den eventuella nya. Han såg inget, den förre, men märkte att nåt var på gång. Det kan vara värre, det vet jag, ett ont i magen som man vill övertyga sig själv om att det är obefogat. Men andra hade sett, andra skvallrade. Såklart.

Sådär ja Sara, den där vännen som nyss hade blivit en bra vän från att ha varit ett ex är inte så mycket vän längre. Well done. Men det kanske var oundvikligt. Bara en fråga om när.

så mycket att säga, så lite kraft kvar.

Julkänslodrabbad (finally).
Familjeglad.
Mätt.
Sockerchockad.
Tacksam.
Spritpåverkad.
Förtjust.
Omdömeslös.
Påkommen.
Utskälld.
Bakfull.
Konfronterad.
Ångestdrabbad.
Känsloladdad.
Klyven.
Omhändertagen.
Kramad.
Klappad.
Undrande.
Visare.
Nöjd.
Avslappnad.
Utmattad.

NUUUUUUUU

OMG! Dags för juldagen. NU. Shakin'

jag är ju rätt nöjd som det är.

Ibland när jag sätter mig ner för att tänka efter blir jag galen, för då blir det ännu tydligare att jag varken vet ut eller in. Jag kan bli så förvillad av vissa saker och idéer och fantasier och önskningar och äventyr att jag tappar uppfattningen om vad som är på riktigt. Känner jag nåt bara jag för vill känna nåt? Vill jag nåt för att jag faktiskt känner? Jag kan inte längre skilja på det. Vem kan?

Ibland undrar faktiskt om det inte är så att jag har det bäst on my own, och jag säger det utan någon bitterhet. Just nu iallafall. Jag har det riktigt bra och jag vet nästan alltid vad jag vill och känner för min omgivning, allt är oftast glasklart och jag har rätt bra kontroll över det mesta. And I like it. Jag har ett skitroliga vänner, mina systrar nära, det händer alltid saker, jag älskar gå ut och jag älskar friheten och jag älskar problemfriheten. Det kanske räcker så? Varför leta upp problem?

småstadsföreteelser, gotta love it.

Jag börjar bli lite rädd för juldagen.

Ska ju bege mig till min fd studiehemstad, till min vän M, och gå ut på stället där varenda jäkel i staden går ut på juldagen. Jag känner en del folk där fortfarande, bland annat mitt kära ex som ska dit med sina lovely vänner, som också var mina vänner en gång, och som jag inte träffat på väldigt länge. Fab! Inte så fab är att jag flera gånger på sistone hört hans nervositet i rösten när vi pratar om juldagen, och nyss kom det fram att det var på grund av att hans ex (efter mig, en kort, tragiskt, rebound-historia, if you ask me) också ska dit. Fine for me. Men det är tydligen inte lika fine för henne. Hon gillar inte mig (vi har aldrig träffats, eh? Hon skulle älska mig). Hon är av stilen som kör "är jag snyggare än henne??", "är jag bättre i sängen än henne??", "tyckter du om mig mer än henne??". Med mina ord: en brudjävel. Jag är ledsen, alla ni som är på detta vis och kanske tar illa upp, men jag har verkligen lite till övers för den typen. Det är PATETISKT. Vad kan killen svara? "JA, du är snyggare än henne", "JA, du är bättre i sängen", "JA, jag tycker om dig mer". Vad fan liksom, stor idé att fråga. Varför inte hålla tyst och bevara sin heder?

Nu iallafall, är han seriöst orolig för att det ska bli nån slags scen där på kvällen, á la "din JÄVEL, är du ihop med henne igen??!!" följt av att han får en öl över sig, alternativt fysiskt våld. Detta potentiala katastrof-issue, i kombination med att killen jag date:ade i helgen (som mitt ex känner, men inte vet om att jag har nåt att göra med), M:s bittra ex (som är bästis med mitt ex) samt hennes förre, stormiga kk alla är på samma ställe, utgör en fin, liten disaster waiting to happen.

enmanshushåll är det bästa

Klockan är 11, kanske dags att ta på sig linserna och börja dagen? Ja, kanske. Jag måste steka köttbullar till familjens julfirande idag (varför signade jag upp för det?). 20 köttbullar, fine. 100 köttbullar, not fine. Det blir en lång dag.

haha, döör!

Hahahahahaa. Ni måste kolla in denna, så JÄKLA KUL, jag höll på att gå av. Snodde länken från Malmöbloggen (which I love, synd att den får så skamligt många elaka kommentarer).

Julen 2004

Den här dagen för två år sedan var jag långt ute i Stilla havet. Om några timmar skulle jag komma att göra slut med min pojkvän sedan tre år som då befann sig i Minnesota, på väg att möta upp sina bästa vänner från Sverige för att turista två veckor i Florida. Det var en jul som jag helst inte vill minnas. Jag hade just tagit beslutet att stanna på Hawaii, inte alls komma hem som min familj, mina vänner och min pojkvän hade räknat med. Jag stannade kvar och kände att jag gjorde alla besvikna. Mitt liv som bara för några månader sett hur välplanerat och organiserat ut som helst hade nu tagit en hundraåttiograders vändning, och det var knappt så jag hann med. Jag visste inte om jag gjorde rätt i att stanna, jag visste inte om jag gjorde rätt i att göra slut på mitt förhållande, jag visste inte om min pappa ever skulle prata med mig igen (det var inte poppis att stanna, I'll say). Tough shit. Det var jul. Jag var på en Stillahavsö. Det var trettio grader varmt. Min familj var långt borta. Jag fick om och om igen ta emot samtal från en desperat röst som inte fattade vad som hade hänt. "Jag skulle ju komma hem! Vi skulle ju flytta ihop! Allt var ju bestämt!". Fy fan vad det gjorde ont att höra. Den julen, den var faktiskt hemskt.

...men jag undrar fanken om det inte var mer julstämning då än i år.

Två viktiga nyupptäckter

2 insikter om mig själv idag:

Nr 1: Jag kan inte gå in i en affär som säljer lussekatter utan att köpa. Det GÅR inte. Jag styrs av något utomstående väsen och kan inte göra nåt åt det, händerna bara plockar upp dem och ner i korgen. Så. Done. Jag kommer nog inte se så het ut på juldagens party som jag tänkt om det fortsätter så här...


Nr 2: Jag mår fysiskt illa av grovt kvinnovåld. Jag fattar faktiskt inte riktigt varför. Jag såg en gång ett Dr Phil där de hade filmat en kvinna som misshandlade sin man. Hon hoppade på honom, kastade in honom i väggen, sparkade honom (han var skitfull oftast) och det fick mig verkligen att vilja spy, jag gjorde nästan det. Samma känsla fick jag idag av att läsa den här artikeln, jag var tvungen att slänga min lussekatt(!) för den kom nästan upp igen. Varför känner jag så här? Jag får inte samma känsla av att läsa om annat våld. Weird.

(det fick endast bli bild på lussekatter, våldsamma kvinnor kändes smått osmakligt att illustrera här..!)

lite tänkapåannat.

"En man kommer in på ett cafè med en mus i famnen. Han beställer en öl till sig själv och 10 pannbiffar till musen.

Värden undrar vad detta är för en märklig mus som kan äta 10 pannbiffar??

-Jo, det var så att jag räddade en liten fé och fick tre önskningar... Jag önskade mig god hälsa och mycket pengar. Men den sista önskan - en omättlig mus - missförstod den jävla lilla fén totalt!!"

nu har jag villat bort mig nånstans långt hemifrån.

Nä, men seriöst. Vad håller jag på med? Jag råder ALLA i min omgivning att hålla sig så långt borta från distansförhållanden de bara kan. Ändå sitter jag här med förhoppningar. Jag råder ALLA i min omgivning till att vara öppna med vad de känner/vill till sina lovers, det är alltid bäst så. Ändå sitter jag här tyst som en mus. Jag råder ALLA i min omgivning att göra slut på saker som tar mer energi än det ger. Ändå sitter jag här helt mentalt utmattad.

men åh.

Min fina lägenhet. Mitt lilla barn, som ger mig lika mycket glädje som ångest. Vad ska jag göra med den? Jag älskar den, den är så fin och perfekt. Stor men mysig. Central som få och lugnt hus med ständigt lediga tvättider. Underbar. Men, den är stor. Och jag är själv. Jag vill inte bo ihop med en inneboende för en längre framtid, vill ha mitt eget, min frihet, folk här när jag vill, folktomt när jag vill. JAG, bara jag. Samtidigt orkar jag knappt börja leta efter nytt, organisera med flyttning, lägga energi på att fixa och fixa ännu mer. Vad ska jag göra? Ångest.

ett till !

James Morrison - Undiscovered

En skiva som håller rakt igenom, en av de få. Love it!

några !

Helgens aha: Thaimat, varför har ingen sagt det innan? Jag trodde det var samma sak som kinamat. Det var det ju INTE. Thai är det nya kina, lätt. (typ 5 år senare än alla andra, men jag är glad ändå).

Helgens definition: Jag har fått klart för mig vad termen "fåraktigt leende" faktiskt innebär! Det visade sig när jag skulle leta upp min försvunna syster på fredagsnatten och hittade henne sittandes framför sin toalett, skitfull, men ändå bemödade sig att le ett "hehe, jag vet, jag är för JÄVLA bedrövlig, men vad kul att se er iallafall!"-leende när vi kom in! HAHAHA. Bästa på länge. Cred till dig Lina!

Helgens måste-det-ske-när-man-har-sällskap-moment: Mitt badrumsgolv svämmar över, totalt. What? Har aldrig hänt innan, hur stor är chansen? Och jag hittar inte min skrapa, så får sopa iväg allt vatten (flera liter, seriöst) från mitt fellutande golv till brunnen med min FOT. Det tog många, oromantiska ögonblick det.

Helgens bästa hångellåt: Missisippi med Train, my god, kan en låt bli bättre? Det är knappt.

Jag tappade faktiskt hoppet på mig själv där ett tag.

Uj uj, det var den helgen ja. Mitt all over betyg måste ändå bli väl godkänt. Lätt. Men alltså, jag måste poängtera, att date:a timmarna efter man druckit alldeles för mycket rödvin och suspekta drinkar (Lina, vi kan nog fastställa att vinet tog ändå, trots vår tidiga bedömning att det måste varit alkoholfritt...), det är inte att rekomendera. Jag var inte illamående, inte ont i huvudet, men liksom lite...efterbliven. Hade nog sjå med att hålla reda på ben och armar samt vilka ord som kom ur min mun, mycket mer fanns det inte utrymme till. Iallafall inte de första timmarna. Att julhandla då, det var klart över min kapacitet. Mina färdigplanerade julklappar flög iväg till nån obestämd plats och jag hade inte EN ENDA idé, det enda jag mindes var några skålar på Indiska som jag sen kom på var nåt jag visst hade önskat till mig själv, inte nåt jag skulla köpa. Det var helt retarderat. Till råga på allt hade jag tvingat i mig litervis med vatten och sen kaffe för att bli människa, och glömt gå på toaletten innan vi gick ut. Och eftersom jag tycker helt konstiga grejer är pinsamma så ansåg jag inte det första jag skulle göra var att leta upp en toalett (jag i ett nötskal), så jag höll mig...fatta vad jobbigt det var när hela min kropp redan var upptagen med att avgifta mig samt vara sällskaplig. HERREGUD. Oh well, det blev bättre. Mycket bättre.

att komma clean

Jag och min kompis M har en hemlighet som förenar oss. Nu avslöjar jag den: vi gillar kokt köttkorv. Mer pensionär kan det knappats bli! Helst med rotmos. Säkert många som tycker om det egentligen, men det är nog det sista jag skulle vilja att nån kommer på mig med att äta. Det är liksom...weird, på nåt sätt. Otrendigt.

lite love hade ju varit trevligt!

hoho, blind date-fixup:en verkar inte ha gått helt tokigt. Messade tjejen igår kväll och fick svar vid 00:17 "vi sitter fortfarande kvar här, får se hur det blir med tågen hem". Jaha?! Hoppas inte det blev nån sleep over första natten, sånt går ju alltid åt pipan. Men de måste ju haft trevligt åtminstone! Vad förtjusande om det kunde bli lite kärlek i luften.

Ikväll är det JULFEST. Och jag måste sluta dricka vid 24. Annars kommer jag förvandlas till en pumpa och vara det hela lördagen, NOT date friendly.

snart är det helg, bannemej.

Hur nära innan en date kan nån ställa in en date? Inte så himla nära, eller hur? Då ska man fan vara dödssjuk alternativt ha ett mycket smittsamt munsår, då vill jag INTE ses. Thank you. Måste veta när jag kan räkna med att helgen blir av. Köpa frukost och sånt. Eeeeh, hata hata, måste man verkligen äta ihop? Kan man inte hoppa över det? Jag gillar det inte, sitter bara och undrar om jag har smulor på kinden eller sallad mellan tänderna. Måste nog köpa hem en hel del vin.

la la la lalalalala

Det är massa date:er om kring mig nu, jag blir helt stissig! En blinddate jag och sis har styrt upp går av stapeln på torsdag, min kära M har bowlingdate på söndag och sen då kanske, kanske jag i helgen (det var det där med att inte vilja ta ut nåt i förskott ja). Date är det nya hångla!

den luktar gott iallafall.

Jag har en skitläskig hyacint. Den står snett bakom mig när jag sitter vid datorn, och varje gång jag vänder mig mot den har den slagit ut lite mer. Skitläskigt! Så snabbt kan inte en blomma röra sig. Nu sneglar jag på den i smyg, vill se om man kan se den växa. Men det är som om den bara växer när jag har ryggen åt...skitskumt.

Jag tycker fortfarande att JAG skulle blivit Lucia i 3:an.

Ja, men då var det Lucia då ja! Och jag har inte köpt en enda julklapp. Uj.

I min ambition att faktiskt bli klar med min uppsats detta decenniet så har jag nu reached out till min handledare om seriös spss-hjälp. Vi för just nu en diskussion långt över mitt huvud. Det där med mig och erkänna mina svagheter, not good. Det där med mig och erkänna mina svagheter i uppsatsammanhang, NOT good om jag vill bli klar med den, ever.

jag är inte helt övertygad.

Alltså det här med jul, det är ju inte så himla roligt alltid. Har man perfekt familjen med perfekta släkten, absolut, bring it on! Hur kul som helst. Har man inte det, ja, då blir det lite mer ångestladdat. Jag har aldrig förr varit så opeppad på julen som i år. Jag älskar advent, jag älskar lucia, jag älskar julskyltning och julshopping med julmusik i bakgrunden. Julhelgen dock, jag vet inte alltså...kan vi fast forward?

hmmm återigen.

...och sen, när man faktiskt tog mod till sig och frågade, och man faktiskt fick det svar man ville ha (!!), det är då man inte vågar börja hoppas utan försöker hålla tillbaks för man tror inte på det förren det faktiskt i praktiken sker. Man vet att det ser riktigt ljust ut, men man vill för allt i världen inte bli besviken så man intalar sig själv att inte hoppas och stirra för mycket fastän man hoppas och stirrar ändå. Ni vet? I do, at least.

Kom till Skåne då!

Jag saknar min sissy lite. Kan du sluta pojkvänna dig och komma hem nu?

No ofense, M ; )

hmmm.

Ni vet när man vill något jättemycket men man vågar liksom inte fråga, för tanken på att det kanske blir av är så mycket behagligare än tanken på att få det verkligen svaret. Man vill hellre hoppas än att veta, eftersom ett negativ svar tar bort hela den härliga känslan, och för att inte riskera detta låter man bli att fråga för att istället kunna fortsätta hoppas. Man vinner inget, men man har heller inget förlorat. Ni vet? Jag vet, åtminstone.

(byt nu ut alla "man" mot "jag", för det är så det borde stå)

Malmö

Ibland är det som att stan inte vill låta en glömma av att man faktiskt bor i Malmö. Jag tycker det är lite överdrivet, allt snack om invandrarproblemen, krimialiteten och oroligheterna. Ser inte stan delad på något sätt, alla är alla, och så ska det vara. Ser inte mer konstigheter här än i någon annan stad. Men, då är det rätt trist när man får bevittnade ett slagsmål med ett sådär 10 st 14-åriga pojkar på gatan mitt emot min lägenhet runt lunchtid idag. Och i lördags kväll, då polis och civilpolis beslagtog en bil med 5 ungdomar i, sökte igenom bil och kidsen grundligt och plockade med dem alla. Båda tillfällena var det ungdomar med utländsk härkomst. Jag gillar det inte, för det liksom bekräftar vad folk tror om Malmö. Jag tror bara det är ungdomar, helt enkelt, bara en tillfällighet att de råkade vara utländska. Men så ser inte alla det. Jag gillar inte heller att se det för att det får mig att undra om jag kanske har fel, om det visst är ett större problem än jag vill erkänna. Men hur det än nu är, så är det sorgligt, för en del använder sådana här incidenter till att spä på sina egna och folks fördomar och farhågor, och det, det tycker jag inte om. Det behövs inte nån större glipa här, det behövs att alla bara är alla. Enough said.

ännu en fest

Kom hem helt perfekt i tid för raketavfärden inatt! Och ja, jag trodde knappt det skulle bli av. Men det blev det, och jag som dissat det hela rätt fett satt och tjöt i min säng! Det var skithäftigt.

Gårkvällen blev intressant! Inlfyttningsfest med jultema i Slottstaden. Julplockmat vilket var fine, jullåtarna i bakgrunden var inte lika fine. Glömde för en stund nästan av att det var förfest när Stilla Natt ljöd i bakgrunden och höll seriöst på att somna, så vi fick hetsa fram paketöppning för att kunna hävda att julfesten då övergått i inlfyttningsfest och därmed var musikbyte nödvändigt. Funkade bra, partyt kom igång, ända tills jag skulle ha i min ipod i datorn och allt ljud pajjade. Oups. Mycket vill ha mer.

Betalde entré till Chokladfabriken, såg den tomma garderoben, vände och fick tillbaks perngarna. Traskade till Retro, drack lite vin, dansade lite halvnykter vilket mest kändes fånigt (typ, här står vi och stampar), gick till Falafel nr 1 och åt, taxi hem och sen raket. Bra kväll!

By the way:

Jag var sjuk igår, det är därför jag är hemma ikväll. Måste vila upp mig för festen imån. Jo, men allvarligt!

Sånt jag vet är crazy men har svårt att ändra på.

Jag har en lite kluven inställning till det där med att vara ensam hemma en helgkväll. Det känns ju inte riktigt...okej. Eller, rättare sagt, det känns inte riktigt okej att säga till andra att jag faktiskt ska SITTA ENSAM HEMMA EN FREDAG. Det är lite "aha, du har inga vänner, stackare..." över det. Man vill ju helst vara en busy girl med massor lockande erbjudande. Jag har ett starkt behov av att skylla på något om jag ska stanna hemma. Till exampel att jag måste plugga, jag är lite sjuk, jag sov dåligt natten innan eller att jag måste tvätta. Jag KAN inte säga att jag bara ska vara hemma, ensam. Det är liksom lite...pinsamt. Inte för att jag dömmer ut någon annan som är hemma, absolut inte, men jag är övertygad att folk dömmer ut mig. Har jag fel? Är jag nuts? Äh, kom igen, jag vet att du vet vad jag menar.

nä, verkligen?

Var det ens NÅN som trodde att Fuglesang (ingen vanlig Svensson där inte) skulle komma upp i rymden? Nä, precis.

what goes around comes around...eller?

Det är tydligen inte min höst i höst. Åtminstone inte på hälsoplanet. Igår natt åkte jag på magsjuka, hej och hå! Vad har jag gjort och vad är det för väsen som utsätter mig för dessa prövningar om och om igen? Nej, jag är ledsen, jag ska IALLAFALL ut och festa på lördag. No way att den lyckas få mig att stanna hemma.

Jo, jag vet egentligen vad jag gjort:
-Uppsatsen är inte klar
-Jag lever lite över mina tillgångar
...men det är fan allt!

På plussidan har vi:
-Jag är snäll mot mina vänner
-Jag är ärlig mot mina vänner
-Jag har bra kotakt med min familj
-Jag är inte långsint
-Jag köper Aluma rätt ofta
-Jag funderar på att skaffa ett fadderbarn
-Jag är vänlig mot de flesta
...är inte detta värt nån reward eller? Jag tycker nog det.

Jag kan lätt sitta uppe hela natten för att lösa detta.

Bara för att jag är en envis, nyfiken och fåfäng jävel var jag tvungen att ladda hem Firefox för att kolla hur min blogg ser ut där. Den ser ut SOM FAN. Vad ska jag göra?!?! (ja, jag fattar att jag fuckat upp html:en genom att pimpa mitt template, men hallå...ska jag fixa den för olika browsers också? Överkurs, my gosh.)

oh säg att åtminstone mina vintertröjor finns kvar

Jag är lite nervös, idag ska jag nämnligen få reda på hur mycket av mitt bohag som fortfarande är kvar i mina ägor samt huruvida jag har tjuvaktiga grannar eller inte. Jag ska nämnligen äntligen få tillbaks min nyckel till källaren i huset. De förra hyresgästerna, som jag känner och därför har det givetvis dragit ut på tiden, har dem kvar. Dilemmat är att jag i somras bar ner alla de saker jag ska ha i mitt förråd till källaren, uppstaplade utanför förrådet (jag kom ju inte in i det, godammit). Skitbra idé, resonerade jag, slapp ju ha sakerna i lägenhten iallafall. Nu har jag dock inte varit nere på ett par månader och har under den tiden undanträngt tanken på mina sakers ovissa framtid. Men nu undrar jag givetvis vad som står kvar...jag vågar knappt kolla.

said sadly

Hm, jag är visst lite..förtjust. Efter div date-erbjudande, date-utbjudande och nya förmågor fram och tillbaks är det faktiskt en som varit med ett tag. Men fått nytt liv. Åh. Jag hatar egentligen att skriva det. Är jag tyst finns det liksom inte. Jag vill inte sen behöva skriva att det blev pannkaka. Men jag ska bli en ny Sara, en mindre feg sån, och därför måste jag. Men jag vet inte vad jag tycker om det här, jag vet inte om jag gillar det. Känslolös är bra, känslolös är trygg. Känslolös, I can handle. Allt annat känns livsfarligt och jag vet inte. Jag vet bara inte.

Ibland undrar jag vart vi är på väg och om det inte var bättre förr ändå?

Saker jag fattar men 95% av Sveriges befolkning inte verkar fatta:

- På gångvägar är det vänstertrafik. Det ÄR det. Skitstörigt när man är ute och går, vilket jag gör ofta, och man får sicksacka sig fram för man möter folk som vägrar gå på rätt sida.

- När man köar till kassan, och en ny kassa öppnas, då är det den som står nr 2 i kön som får gå först till den nya kassan. Ingen jäkla djungelns lag.

- På bussen sätter man sig på sätet längst in. INTE på det närmast gången och lämnar det andra tomt. What's that about? Snacka om att krångla! Plus, finns det bara ståplatser går man längst bak. Man ställer sig inte framme vid chaffisen och blockerar, åh störigt!

- På tåg, buss, bio eller random sittplatser jämte varandra breder man inte ut benen på den andres benutrymme! Håll dit till ditt eget, jag vill inte nudda ditt ben! Plus, man delar armstödet. Show som ödmjukhet, please.

- När man slänger kartonger i sopummet, vik för i helsike ihop dem! Hur kan man slänga hela kartonger som fyller hela soptunnan, har man inte nåt fel i huvudet då?

Alltså, varför vet inte alla det? Har inte folk blivit uppfostrade? Skiter de bara i det? Jag förstår faktiskt inte. Okej okej, kanske är lite obsessed med saker som gångbanan...men resten, folks, var lite civiliserade! Jag blir mörkädd.

Ett tänktvärt ord att ta med på resan, my fellow singles.

Singelregel nr 1: Håll ALLA dörrar öppna. Stäng aldrig någon bara för man "har nåt på gång" på annat håll, man vet fan aldrig hur det går. Hur lovande det än ser ut. Okej? Alltså: Ju fler dörrar öppna, desto bättre. Fult? Ja kanske. Smart? You bet!

mer pynt! mer pynt!

Okej, nu har jag slängt upp allt pynt jag äger. Men min lägenhet är så stor att det bara försvinner, ser inte ett dugg juligt ut...vad göra? Julgran? Är inte det att over do it? En nära person till mig vill ha en svart julgran (du vet vem du är), det är ju bara för kul. Hello Satan min vän, ungefär. (min sis went ballistic när jag köpt svarta ljus till förra nyår, tyckte det liknade en offermässa, haha)

PS: är det nån som tänkt på att Santa blir SATAN med omkastade bokstäver...sug på den ni.

kan du komma tillbaks?

För ett år sedan var jag en arbetande kvinna. Jag tog paus i studierna och hade mitt första heltidsjobb och det, det vill jag betona, det var en helt ny värld för mig. Jag hann inte med mina vänner, jag hann inte med min familj, jag hann inte städa, jag hann knappt äta. Mitt liv bestod av att sova, åka buss, åka tåg, sälja skor, packa upp skor, städa skohyllor och sova igen. Det var annorlunda och nästan klaustrofobiskt med tanke på all frihet jag haft alla år som student och jag var väldigt frustrerad över att inte hinna med resten av mitt liv. Till slut fick jag lägga ner protesterandet och helt enkelt omfamna min nya värld, acceptera att jobbet var mitt liv nu, bara ge mig hän. Med en stökig lägenhet, falerande vänskapsrelationer och allt. Det var då han dök upp, en tvillingsjäl där jag minst anade det. I en skoaffär? Men nä, de är ju liksom inte...inte som jag. Men jo, där var han. En som delade min musikhets, som skämtade om saker jag älskar skämta om med knappt vågar, som såg på omvärlden med samma ögon som jag, tyckte om det jag tyckte om, dissade samma folk som jag dissade. En urballad men ändå seriös människa. Som jag. För exakt ett år sedan stod vi i hörnet av affären och hade ont i magen av skratt, störde oss på kunder med fotsvett, utnämnde fulaste skorna hos dam och herr och försökte sedan sälja dessa, skrämde varandra ständigt bakom skynket till lagret och kämpade otaliga gånger för att hålla oss för skratt inför de stackars oförstående kunderna. Eller så gick vi ut och blev för fulla, ibland sentimentala och det slutade ofta med att vi blev svartsjuka på eventuella ragg nån av oss hade. Vi är ett sånt par som inte ska vara ihop då vi är för lika, men vi vill ändå inte att någon av den andra ska ha någon annan. Vi vill både vara den främste. Vi är varandras motsvarigheter och trots den korta tiden vi känt varandra är det få människor jag känner mig så nära. Den annorlunda hösten och vintern gick och när sommaren sen kom flyttade han norrut. Alldeles för långt norrut. Och jag ångrar att vi inte sågs oftare, och jag ångrar att jag glömde av hans födelsedag. Och jag saknar honom. Ofta.

blue monday (ja faktiskt)

Ameeen, vad är det som är fel nu då? Man kan inte ändra font eller nåt annat i texten just nu, ska det vara så? Skitblogger.

Måndag=pluggångest. No fun.

Måste göra lite vettiga saker för att dämpa känslorna, jag återkommer när jag mår bättre.

helg igen alltså?

Idag ska jag på fancyfancy middag på ÖG. Syster och jag har dragit ihop vänner till oss båda och ska äta 5-rätters i timmar, för 180 kr. Det är ett fynd! Jag ska slå på stort i klänning och knästrumpor, känns very 1992.

(jag hade inte haft nåt emot att stanna hemma med nån i soffan och hångla)