hmmm.

Ni vet när man vill något jättemycket men man vågar liksom inte fråga, för tanken på att det kanske blir av är så mycket behagligare än tanken på att få det verkligen svaret. Man vill hellre hoppas än att veta, eftersom ett negativ svar tar bort hela den härliga känslan, och för att inte riskera detta låter man bli att fråga för att istället kunna fortsätta hoppas. Man vinner inget, men man har heller inget förlorat. Ni vet? Jag vet, åtminstone.

(byt nu ut alla "man" mot "jag", för det är så det borde stå)