%&#"09!*?+X#&5

Nä, nu är jag störd. Antagligen därför jag måste skriva, såklart, utan störningsmoment är mina fingrar som betong. Störningsmomentet är mig själv, tror jag. Jag är just nu ett freak of nature. Jag är okontrollerbar och vild och ostyrig till den grad att jag inte vet vad som är rätt och fel längre, mitt känsloliv fuckar upp hela mig och jag vill slänga kaststjärnor omrking mig och utplåna alla störiga personer som irriterar mig. Akta er. Jag är som en tickande bomb.

Man skulle kunna spåra explosionsrisken inom mig till det faktum att jag är så nära inlämning av min magisteruppsats nu att jag kan se ljuset i tunneln. Man skulle kunna förstå mig om man ser på de påfrestningar detta innebär, hur helvetes tungt det är att göra sitt bästa om och om igen för att om och om igen höra att det inte är bra nog, att det fattas nåt, att det inte är på rätt nivå eller att det är oklart. Oklart? Va fan, är du trög eller? Läs en gång till så ska du se att den röda tråden är där. Kolla då! Jo, visst fan är den där. Jag sa ju det.

Och dem som står mig nära. En del av dem. Stackare. Jag blir skitirriterad, dissar, drar mig iväg och vill bara hugga hals ibland. Orkar liksom inte med andra känslor än dem för mig och min bebis, mitt lilla barn som folk inte säger duger. Är inte bra nog för dem. Lilla vän, du ska se att vi klarar oss, jag tar hand om dig alltid. Åtminstone tills jag får lämna dig med fin pärm omkring dig i bibblan, tills du gett mig vad jag behöver, tills alla sagt att du är bra som du är. Då kanske jag försvinner. Förlåt för det, i förskott.

Man skulle kunna tro att mina känslostormar grundar sig i allt det här. Det vore logiskt. Men jag vet fan inte, inget om mig själv förvånar mig längre, jag är som en jobbig bok som hela tiden byter handling och det är nog jag. Uppfuckad, typ. Fan va jobbigt.