sånt man lägger märke till

Jag ett tvångsbeteende (egentligen fler än ett, men för att inte verka all psycho maniac går vi inte in på dem nu) som gäller duschdraperier. Jag måste, helst sekunden efter jag gått ur duschen, räta ut draperiet så det kan torka helt utdraget. Det FÅR INTE torka ihopskrynklat. Ett vått, ihopskrynklat duschdraperi ger mig kalla kårar. Ett vått, ihopskrynklat duschdraperi gör mig illamående. Ett vått, ihopskrynklat duschdraperi får mig vilja snurra duschslagen runt halsen och strypa mig själv. Jag klarar inte av det! Det kan ha att göra med något jag läste för länge sen, om att duschdraperier är en av de största bakteriehärderna i hemmet. Bara ordet BAKTERIEHÄRD. Fy fan. *ryser*

Men iallafall, det jag ville betona är hur rörd jag blir när personer som vet om min skräck faktiskt anstränger sig för göra mig till lags, att räta ut draperiet varje gång de duschat. Min roomie till att börja med, nu även min pojkvän. Det är sött på något sätt. De försöker verkligen. De glömmer ibland, helt förståeligt, men då smyger jag in i badrummet och försöker så tyst som möjligt räta ut draperiet så de inte ska höra, jag vill inte verka galen...men de hör alltid, och en viss panik tränger fram i deras röster när de stressat försäkrar "åååh FÖRLÅT Sara, jag ska aldrig glömma draperiet igen!" Då blir jag lite förlägen, men samtidigt jävligt nöjd. Glöm aldrig räta ut duschdraperiet.