så det kan gå!

Alltså, jag är nog fan för lycklig för att skriva här. Jag skriver som bäst när jag är smått eländig. Oh well, shit happens!

By the way:

jag kan inte låta bli att tro att det är pappan i familjen som mördat barnflickan i Göteborg. Förlåt, men vore detta en film så hade det lätt varit så!

det var den boosten ja

Mmm, vad härligt när jag peppat mig till motivation för en hel pluggdag och det första jag ser i inkorgen är ett mail från stället jag haft enkäterna ute hos, där de undrar var tusan min uppsats blivit av. Ångest, hej! Sen dess har jag bara läst bloggar och tjurat. Nog dags att ta tag i kompletteringarna nu så de satans gamarna kan få sin jävla uppsats. Screw them. (okej att den är typ 1 år försenad, men är det så kinkigt?!)

Insikt

Alltså, skriver jag bara om parsamhet nowadays??? Nej, nästa gång ska jag skriva om supa och ragga, så det så. Eventuellt otrohet.

Hello!

Om det är nån som undrar, så tror jag jag har ett bra tips när det gäller boy meets girl och vice versa. Eller kanske snarare ett tips what NOT to do: Stressa inte fram. Ok? Stressa inte. STRESSA INTE. Jag har sett det gå i stöpet allt för många gånger, förhållanden där allt var så rosenrött de första veckorna att paret bara tar för givet att det ska fortsätta så, sen vaknar någon av dem upp och börja panika över alla förändringar ett förhållande innebär och drar sig så småningom ur. Snipp snapp slut, alltså. Bara så där. Och det beror nog inte på att nåt är fel egentligen, personerna hade antagligen kunnat fått ett jättefint förhållande om de tagit det lugnt och låtit det sjunka in. Det kan bara stupa för att det gick för fort, de hann inte med i vändningarna och det blir en emotional overload och sen ond bråd död. Inte bra.

PS: Mitt lilla förhållande, som nu faktiskt inte är så litet längre utan växt till sig rätt fint, har icke stressats fram. För att jag är smart? HELL NO. Hade jag fått bestämma hade vi varit förlovade och sambos efter 1 månad. Men nu har avståndet oss emellan samt en viss självbevarelsedrift ifrån undertecknad faktiskt mynnat ut i att det har fått växa fram slowly och ta sin tid, inte helt frivilligt of course (jag vill liksom bli ihop NU, let's bli ett par, helst efter man hånglat första gången fulla) men däremot uppenbarligen fördelaktigt då vi är en förtjusande litn tvåsamhet nu. Tänk att det ska krävas 20 mils avstånd för att hålla ett hälsosamt tempo för mig, hehe. Tack snälla Gud.

Par?

Men va, hur gick detta till? Från att ha varit en stabil singelpingla som faktiskt älskade singellivet har jag under gångna helg varit toknöjd över ett glas vin i solen (okej, kanske 4 snarare), åka över sundet och strosa, glida hem vid 24 från barhäng på stan...allt tillsammans med the object of my affection. Whatta?! Jag känner faktiskt inte igen mig. Jag som nästintill föraktat dessa par (kinda still do), hånat dem för sin lamhet och aldrig velat hamna där. Var det allt en bluff? Var min önskan hela tiden att bli ett sånt par?

Jag tror jag vet varför jag föraktar dem. Jag har en klar parallel i mitt huvud mellan parliv och BORING. Alla par har tråkigt. Alla par är trötta på varandra. Alla par är fega och är kvar av ren bekvämlighet eller rädsla. Alla par stör sig på varandra. Alla par har dåligt sex. Alla par dagdrömmer om sina snygga arbetskollegor eller killen på bussen. Varför tror jag detta? Kanske för att jag själv varit där, och lättnaden över att jag lyckades ta mig ur det är så enorm. Det var det bästa jag gjort. Det var hemskt, det var tragiskt och det var framförallt hjärtslitande och jag ville knappt, men visste att jag var tvungen då inte den där lilla gnistan fanns kvar. Allt annat var perfekt. Utan det där lilla... Min lättnad har också medfört en viss hjärtat-i-halsgropen-känsla, jag blir skräckslagen av tanken att jag kunde gått kvar i det där halvbra, att jag kunde nöjt mig med det, settled for less. Ve och fasa. Därför vill jag aldrig tillbaks dit. Jag tänker aldrig bli ett boring-par. Jag tänker ha kvar mitt liv, mina vänner, mina fulfester och mina ute till 05-kvällar, mina tjejgrejer, och framför allt inte stänga in mig med pojkvännen och bilda den där kokongen som man sen är livrädd att lämna. Jag vill ha det, parlivet, men jag vill ha det på det viset att det inte tillslut förgör sig själv och rämnar på grund av att man glömt bort de två individerna och kapitulerat inför bekvämlight och trygghet.

Hatar jag alla par? Verkligen inte. Jag älskar par, jag älskar att se hur de ler mot varandra, hur killen pussar tjejen på pannan och det bara skriker KÄRLEK. Men det där gnället om mjölk eller varför-kom-du-hem-så-sent?! No thanks, not for me.