Vill inte, vill inte.

Nej, jag kan inte. Jag vågar inte. Jag vill inte.
Vad?
Söka jobb, för i helsike. Ååååååh. Nu när uppsatsen är så gott som klar (it better be, annars mordhotar jag min examinator) är det väl läge att hitta jobb. I guess. Men jag vill inte. Jag tror inte jag KAN jobba, det passar nog inte mig. Det låter som att varje jobb kräver en supermänniska som ska kunna allt om allt och helt masor utöver det, kunna jobba 24/7 och ha 3 miljoner i sitt kontaktnät. Kontaktnät? Mina mobilkontakter eller? Mina msn-kontakter? Feel free to use them, please.

Jag försökte, jag kollade annonser på internet och läste och försökte verkligen överväga det seriöst. Det gick i ca 7 minuter. Sen klickade jag på det stora, röda, befriande krysset i högra, övre hörnet och låtsades som det regnade. Ångest, hej!

OH-keeey...

...det var här en dag ingen i hela jävla världen trodde skulle komma. Allra minst jag. And that is the day efter jag lämnat in min uppsats. Kors i taket!
It's done.
Nu får det bära eller brista.
Here goes nothing.

Yay mig!

och förresten:

vem är den där jävlen i svart som dansar två inlägg ner?! Skjut henne, någon.

%&#"09!*?+X#&5

Nä, nu är jag störd. Antagligen därför jag måste skriva, såklart, utan störningsmoment är mina fingrar som betong. Störningsmomentet är mig själv, tror jag. Jag är just nu ett freak of nature. Jag är okontrollerbar och vild och ostyrig till den grad att jag inte vet vad som är rätt och fel längre, mitt känsloliv fuckar upp hela mig och jag vill slänga kaststjärnor omrking mig och utplåna alla störiga personer som irriterar mig. Akta er. Jag är som en tickande bomb.

Man skulle kunna spåra explosionsrisken inom mig till det faktum att jag är så nära inlämning av min magisteruppsats nu att jag kan se ljuset i tunneln. Man skulle kunna förstå mig om man ser på de påfrestningar detta innebär, hur helvetes tungt det är att göra sitt bästa om och om igen för att om och om igen höra att det inte är bra nog, att det fattas nåt, att det inte är på rätt nivå eller att det är oklart. Oklart? Va fan, är du trög eller? Läs en gång till så ska du se att den röda tråden är där. Kolla då! Jo, visst fan är den där. Jag sa ju det.

Och dem som står mig nära. En del av dem. Stackare. Jag blir skitirriterad, dissar, drar mig iväg och vill bara hugga hals ibland. Orkar liksom inte med andra känslor än dem för mig och min bebis, mitt lilla barn som folk inte säger duger. Är inte bra nog för dem. Lilla vän, du ska se att vi klarar oss, jag tar hand om dig alltid. Åtminstone tills jag får lämna dig med fin pärm omkring dig i bibblan, tills du gett mig vad jag behöver, tills alla sagt att du är bra som du är. Då kanske jag försvinner. Förlåt för det, i förskott.

Man skulle kunna tro att mina känslostormar grundar sig i allt det här. Det vore logiskt. Men jag vet fan inte, inget om mig själv förvånar mig längre, jag är som en jobbig bok som hela tiden byter handling och det är nog jag. Uppfuckad, typ. Fan va jobbigt.

I'm a loser baby

Mr Ö:
Sorry babe, jag är ingen riktigt bloggare, jag kan inte ens kalla mig bloggare. Jag borde skämmas. Jag har tröttnat och jag saknar skriva dagbok, där ingen ser. Jag behöver skriva av mig ibland, men vågar inte riktigt skriva allt för jag vet inte riktigt vem som läser längre. It's a dilemma you know. Om jag ska ska skriva vill jag skriva allt och inte bara massa yada yada som jag vågar skriva.

Annars är allt så himla superfine att jag liksom knappt våga nämna det av rädsla att det ska fucka upp. Min uppsats är typ klar och jag kommer mycket troligt gå upp med den nu i början av juni. Sommaren är på ingång. Och kärleken, ja fan vad bra den är. SÅ bra. Bättre än jag kunnat tro. Så, nu ska jag tjoa och tjimma in real life eftersom jag tydligen inte kan göra det i bloggen. Jag behöver bittra Sara i bloggen. Jag ber till GUD att hon inte återvänder.

Cheers!