åh så är jag där, där jag inte alls trodde jag skulle hamna

Jag har kommit på en sak. Det känns som jag sviker min blogg genom att inte vara regelrätt SINGEL (flash, flash!) längre. Det ju liksom jag. En roll som jag de senaste 2,5 åren verkligen tagit till mig och lärt mig älska, har aldrig förr i mitt liv så stolt identifierat mig med att vara just singel. Hade verkligen kunnat tänka mig fortsätta vara singel, det skrämmer mig inte alls, Jag älskar det! Älskade det. Och just då, ja då och inte alls när man faktiskt vill träffa någon för nej, då händer det fan aldrig, så dyker dilemmat med att faktiskt råka träffa någon som jag tycker om upp. Tycker om mycket. Hur gör man då? Ger upp sin roll? Vem fan blir jag då? Jag tycker det är skitsvårt och har varit sjukt förvirrad i månader nu. Letat upp alla tänkbara fel och problem och försökt ta ut i förskott att det kommer aldrig funka i längden, det går bara inte, det är dömt att misslyckas. Så jag på ett enkelt sätt ska kunna studsa tillbaks till mitt gamla, bekanta jag. Vanor och trygghet. Känna igen och jag-vet-precis-hur-jag-funkar. Men lik fan, när jag pekat ut alla problem, alla fel och ifrågasatt mina egna känlsor inte bara en gång utan en jävla massa, och liksom verkligen försökt döda allt, så finner jag mig ändå där, där jag inte alls i denna värld kan tänka mig att vända mig om och gå därifrån, utan jag faktiskt verkligen, verkligen vill. Mer än jag trodde. Åh merde, dessa stormar, sluta nån gång! (fast jag älskar det också)