det där med trotsåldern.

Jag kom på nu att jag är som ett trotsigt barn. Allt jag inte kan få vill jag ha. Säger någon åt mig nåt gör jag tvärt om. Jag bestämde mig i torsdags i en ambition att vara nyttig att jag skulle sluta äta godis. Det höll i ca två timmar, tills jag var hos Lina och godisskålen står framför mig och jag i ren jävlighet mot den nyttiga ängeln i mig tänker "haha, jag ska HA". Min förra pojkvän hatade cigaretter. Jag har aldrig varit någon regular smoker, på sin höjd feströkt, men sen han i princip förbjöd mig röka var röka allt jag ville göra. Röka, röka, röka. Helst framför honom. Undrar någon om jag inte borde plugga idag istället för att gå på stan/festa/va på ög/kolla på tv/sova så skiter jag i pluggandet dubbelt så lång tid. Sen min far, oh där har vi en källa till jävlighet som aldrig sinar, alla dessa saker jag skulle kunna räkna upp som jag gör enbart efterson min far inte vill jag ska göra dem. Gärna om och om igen. Alltså, jag motiveras av förbud. Vad fan är det liksom? Är jag fem eller?