varför tröttnar alltid JAG?

En nära vän till mig berättade häromdagen att hon har kommit till "den där punkten" i sitt förhållande, den där punkten som bara är så hemskt. När tanken slår en att är det här verkligen rätt? Är jag verkligen kär? Att höra henne säga det här framkallade några oroliga känslor i mig. Dels för att jag vet hur det känns, det är fruktansvärt, fruktansvärt att man inte kan styra sig själv att faktiskt vara kär i den där personen man tycker så sjukt mycket om och trodde man skulle bli gammal med. Hemskt att man vet att man troligtvis kommer tvingas såra den personen. Jag lider med henne! Samtidigt var det hemskt eftersom det slog mig att det har alltid gått den vägen med mig. Alltid. Sen jag var 15. Och jag undrar, kommer det alltid till den här punkten nån gång i förhållanden? Eller är det bara jag? Jag känner igen det så väl. Det börjar med en smygande känsla, en småsak man stör sig på, en tanke om att nåt kanske är fel, en tilltagande tvekan på känslorna, ett öga som börjar vandra lite, tanken på om man kanske ska ha en paus, undran om hur det skulle vara att vara singel, undran om man kanske skulle göra slut, undran om när man ska göra slut...och sen går det alltid utför. Alltid. Har alltid gjort. Och jag är livrädd! Tänk om jag aldrig blir sådär fulländat nöjd och belåten, kär och tvärsäker. Tänk om! Det kan vara så att jag är ett lost case.

I så fall tänker jag fake:a, settle for less, nöja mig med ganska bra. Jag gör det. Jag gör det! Bara för att få ha NÅN.