Jag är INTE skarpast i stan, det är ju helt säkert.

Jag är en fegis. Rätt och slätt. Jag föröker ändra på mig, och i vissa avseenden fungerar det, men innerst inne är jag en fegis. En del av mig (jag har en annan del av mig också, helt annorlunda, men den pratar vi om en annan gång) vill att saker ska vara pålitlig, lugna trygga, förutsägbara och konstanta. Jag tror jag är rädd för det oförutsägbara, jag vill ha garantier, annars vill jag inte lägga energi på det (läs: investera känslor i det). Ett bevis på detta drag är att jag på allvar faktiskt funderar på om det inte är bättre att vara helt utan någon, än att behöva längta efter någon. Jag tycker det är jobbigt att längta. Det stör mig. Tiden kryper fram och jag har inte riktigt kontroll över läget. Så där sitter jag och funderar på om det inte är bättre att vara utan den där längtan. Woot? Vad är det för fel på mig? ALLA längtar när de tycker om någon. Det hör till. Man SKA det. Men här sitter jag och tycker synd om mig själv, eftersom jag inte har full kontroll. Vem fan har det? Det här är inte normalt, det är mental.