Nej, jag kan inte. Jag vågar inte. Jag vill inte. Vad? Söka jobb, för i helsike. Ååååååh. Nu när uppsatsen är så gott som klar (it better be, annars mordhotar jag min examinator) är det väl läge att hitta jobb. I guess. Men jag vill inte. Jag tror inte jag KAN jobba, det passar nog inte mig. Det låter som att varje jobb kräver en supermänniska som ska kunna allt om allt och helt masor utöver det, kunna jobba 24/7 och ha 3 miljoner i sitt kontaktnät. Kontaktnät? Mina mobilkontakter eller? Mina msn-kontakter? Feel free to use them, please.
Jag försökte, jag kollade annonser på internet och läste och försökte verkligen överväga det seriöst. Det gick i ca 7 minuter. Sen klickade jag på det stora, röda, befriande krysset i högra, övre hörnet och låtsades som det regnade. Ångest, hej!
...det var här en dag ingen i hela jävla världen trodde skulle komma.Allra minst jag. And that is the day efter jag lämnat in min uppsats. Kors i taket! It's done. Nu får det bära eller brista. Here goes nothing.
Nä, nu är jag störd. Antagligen därför jag måste skriva, såklart, utan störningsmoment är mina fingrar som betong. Störningsmomentet är mig själv, tror jag. Jag är just nu ett freak of nature. Jag är okontrollerbar och vild och ostyrig till den grad att jag inte vet vad som är rätt och fel längre, mitt känsloliv fuckar upp hela mig och jag vill slänga kaststjärnor omrking mig och utplåna alla störiga personer som irriterar mig. Akta er. Jag är som en tickande bomb.
Man skulle kunna spåra explosionsrisken inom mig till det faktum att jag är så nära inlämning av min magisteruppsats nu att jag kan se ljuset i tunneln. Man skulle kunna förstå mig om man ser på de påfrestningar detta innebär, hur helvetes tungt det är att göra sitt bästa om och om igen för att om och om igen höra att det inte är bra nog, att det fattas nåt, att det inte är på rätt nivå eller att det är oklart. Oklart? Va fan, är du trög eller? Läs en gång till så ska du se att den röda tråden är där. Kolla då! Jo, visst fan är den där. Jag sa ju det.
Och dem som står mig nära. En del av dem. Stackare. Jag blir skitirriterad, dissar, drar mig iväg och vill bara hugga hals ibland. Orkar liksom inte med andra känslor än dem för mig och min bebis, mitt lilla barn som folk inte säger duger. Är inte bra nog för dem. Lilla vän, du ska se att vi klarar oss, jag tar hand om dig alltid. Åtminstone tills jag får lämna dig med fin pärm omkring dig i bibblan, tills du gett mig vad jag behöver, tills alla sagt att du är bra som du är. Då kanske jag försvinner. Förlåt för det, i förskott.
Man skulle kunna tro att mina känslostormar grundar sig i allt det här. Det vore logiskt. Men jag vet fan inte, inget om mig själv förvånar mig längre, jag är som en jobbig bok som hela tiden byter handling och det är nog jag. Uppfuckad, typ. Fan va jobbigt.
Mr Ö: Sorry babe, jag är ingen riktigt bloggare, jag kan inte ens kalla mig bloggare. Jag borde skämmas. Jag har tröttnat och jag saknar skriva dagbok, där ingen ser. Jag behöver skriva av mig ibland, men vågar inte riktigt skriva allt för jag vet inte riktigt vem som läser längre. It's a dilemma you know. Om jag ska ska skriva vill jag skriva allt och inte bara massa yada yada som jag vågar skriva.
Annars är allt så himla superfine att jag liksom knappt våga nämna det av rädsla att det ska fucka upp. Min uppsats är typ klar och jag kommer mycket troligt gå upp med den nu i början av juni. Sommaren är på ingång. Och kärleken, ja fan vad bra den är. SÅ bra. Bättre än jag kunnat tro. Så, nu ska jag tjoa och tjimma in real life eftersom jag tydligen inte kan göra det i bloggen. Jag behöver bittra Sara i bloggen. Jag ber till GUD att hon inte återvänder.
jag kan inte låta bli att tro att det är pappan i familjen som mördat barnflickan i Göteborg. Förlåt, men vore detta en film så hade det lätt varit så!
Mmm, vad härligt när jag peppat mig till motivation för en hel pluggdag och det första jag ser i inkorgen är ett mail från stället jag haft enkäterna ute hos, där de undrar var tusan min uppsats blivit av. Ångest, hej! Sen dess har jag bara läst bloggar och tjurat. Nog dags att ta tag i kompletteringarna nu så de satans gamarna kan få sin jävla uppsats. Screw them. (okej att den är typ 1 år försenad, men är det så kinkigt?!)
Om det är nån som undrar, så tror jag jag har ett bra tips när det gäller boy meets girl och vice versa. Eller kanske snarare ett tips what NOT to do: Stressa inte fram. Ok? Stressa inte. STRESSA INTE. Jag har sett det gå i stöpet allt för många gånger, förhållanden där allt var så rosenrött de första veckorna att paret bara tar för givet att det ska fortsätta så, sen vaknar någon av dem upp och börja panika över alla förändringar ett förhållande innebär och drar sig så småningom ur. Snipp snapp slut, alltså. Bara så där. Och det beror nog inte på att nåt är fel egentligen, personerna hade antagligen kunnat fått ett jättefint förhållande om de tagit det lugnt och låtit det sjunka in. Det kan bara stupa för att det gick för fort, de hann inte med i vändningarna och det blir en emotional overload och sen ond bråd död. Inte bra.
PS: Mitt lilla förhållande, som nu faktiskt inte är så litet längre utan växt till sig rätt fint, har icke stressats fram. För att jag är smart? HELL NO. Hade jag fått bestämma hade vi varit förlovade och sambos efter 1 månad. Men nu har avståndet oss emellan samt en viss självbevarelsedrift ifrån undertecknad faktiskt mynnat ut i att det har fått växa fram slowly och ta sin tid, inte helt frivilligt of course (jag vill liksom bli ihop NU, let's bli ett par, helst efter man hånglat första gången fulla) men däremot uppenbarligen fördelaktigt då vi är en förtjusande litn tvåsamhet nu. Tänk att det ska krävas 20 mils avstånd för att hålla ett hälsosamt tempo för mig, hehe. Tack snälla Gud.
Jag lever mitt lilla låtsasliv och få se hur länge det håller helt enkelt. Although, det verkar som jag nu måste ta tag i mig själv och slänga mig ut i den skrämmande värld som andra kallar "arbetsliv". It sucks.
Musik är bra. Likså vin, lättja, skvaller, pretton, självdistans, high school-filmer, kaffe och tryckare.
Vill du reta upp mig så särskriv gärna, träng dig i kön, spela världsvan samt säg "man skämtar faktiskt inte om sånt" eller "borde inte du hoppa över den där drinken?". Då drar jag garanterat.
