tiga är fan inte guld.

Tack vare min senaste tids sjukdomar och min personliga idioti tappade jag rösten rätt rejält nån gång under lördagsnatten. Den funkade när jag var full. Den funkade att prata/väsa med en person på nära håll. Men den funkade inte i ett stort sällskap.

Jag kan prata. Jag kan prata mycket. När jag är bland nytt folk och smått obekväm kan jag åtminstone alltid prata. Prata är jag. Igår, under middag med huvudsakligen vagt bekanta människor kunde jag inte prata. Det var INTE JAG. Jag tappade bort mig själv, visste inte vem jag var längre och kände mig helt bortkommen. Som ett ufo. Det var plågsamt. Där och då tog jag ett beslut. Jag ska inte över huvudtaget fortsätta med mitt till-och-från-feströkande. Jag ska INTE äventyra min hals hälsa frivilligt. För vem är jag om jag inte kan prata? Yikes, jag vill inte ens veta, fy.