Tell me what you don't like about yourself

Idag har jag lekt terapioffer till en vän som fått i skoluppgift att filma ett terapisamtal på 30 min, i 3 omgångar. Mitt problem fick jag hitta på själv (fatta lyxen att välja! Annars finns de ju liksom där vare sig man vill eller inte) eller ta ett verkligt (yeah right att jag tar ett verkligt och får det out:at, man är ju stolt och här visas inga svagheter frivilligt). Funderade först på nåt smaskigt som typ mytoman eller personlighetsklyvning, men sansade mig då jag insåg att en a-kurs kanske inte kan lösa sådana hardcore-problem. Så, jag valde konflikträdsla! Mest eftersom det för mig är ett slags anti-problem, då jag är den första att ta upp en diskussion (ibland bra, ibland mindre uppskattat). Love argumentationer!! Alltså inte arga, jag är rätt glad, men det är kul att tycka (min framtida boyfriend, om du läser detta, du får bara inte vara en tyst ja-sägare, then we have a problem baby...föregångare har ofta vikt sig eller bytt åsikt till min, mkt ocreddigt i min bok). Jag övar dock på att bita mig i tungan ibland, vill inte ses som en hetsande bråkstake av min omgivning, ibland behöver man hålla tyst. Anyway, terapin gick bra, jag levde mig in i rollen och skapade mig tom. en fiktiv pojkvän (man får ju passa på, hehe). Hans familj var väldigt hetsig och det gjorde mig stressad och nervös. Nästa gång ska vi gå djupare in på problemet och 3:e gången lägga upp en handlingsplan. Funderar på vad jag ska ha för kris nästa gång...ev har jag då isolerat mig själv i rädsla för att springa på konflikter, alternativt vill jag göra slut med min kille men vågar inte...to be continued!