är det så?

Det där med att spela spel med varandra. Jag hatar själv konceptet, tycker det är skitmesigt med "åh-jag-är-inte-alls-intresserad-därför-väntar-jag-i-3-dagar-med-att-svara-på-ditt-sms" när man i själv verket hoppar upp och ner av glädje och vill svara sekunden när man fick det. Varför ska jag vänta? Jag vill ju. Om jag vill träffa dig, ska jag inte säga det då? Jag vill ju. Är det fel? Jag blir ju som mest euforisk just i början när jag träffat dig, allt är ju så nytt och spännande, men det ska jag trycka ner, gömma och låtsas som jag kunde inte "bry mig mindre"? Blir jag intressant då? Jag vill inte spela spel, jag orkar inte vara på låtsas. För tänk om jag råkar försäga mig, bli för ivrig, säga nåt för känslosamt. Då faller ju allt, då förstår du att jag bara låtsades, då blir jag ointressant igen. Men jag kanske är tvungen att spela med ändå? Acceptera att det är så det funkar. Är det så det funkar? I så fall kanske jag inte ska streta emot utan spela med efter spelets regler, göra så man "ska göra" för att få dig på fall, så som faktiskt inte alls är jag. Är det verkligen så stor skillnad, om jag svarar efter 15 minuter eller 3 dagar? Blir jag så mycket mer intressant om jag inte vill ha dig? Det är väl klart att jag är intresserad. Annars skulle du inte fått mitt nummer. Annars skulle jag väl inte ha kontakt med dig? Och intresserad, då menar jag inte ens i närheten av jag vill bli ihop med dig eller nu är det du och jag. Jag menar ju just intresserad, jag kan tänka mig lära känna dig. Sen får vi se hur det blir. Det kanske blir förskräckligt. Eller så blir det förtjusande. Är det så läskigt? Är det inte det vi vill ta reda på? Vad är det som är så jävla farligt egentligen?