...är det något jag gjort?

Jag är inte den som grämer mig i onödan. Men, vissa saker är liiite svårare att släppa än andra...

Jag jobbar ju extra i en skoaffär, ett mycket trevligt jobb (borträknat kunder med fotsvett och attitydsproblem) och härliga kollegor (förutom fjanten som smiter undan all slitgöra och bara speglar sig). I våras fick alla anställda inom koncernen (flera hundra st) erbjudande att följa med på en "hemlig resa" som skulle gå av stapeln i juni. Hur festligt som helst! Och helt gratis. Men, som seriös student med uppsatsopponering två dagar efter resans hemkomst tackade jag pliktskyldigt nej...skola före nöje, punkt slut (en gloria hit, tack). Tröstade mig själv med att "ja ja, det blir väl en skabbig tripp till Polen eller nåt, säkert skittråkigt".

Hälsade på mina kära arbetskamrater igår, stämningen är på topp känner jag direkt...då kommer det:
-Sara, Sara, vet du vad?! Hemliga resan går till Ibiza!!
-Eh, eh...sa du möjligvis Vitryssland? försöker jag desperat.
-Nej, till IBIZA! Wohooo, party!

...ååh. En gratisresa med butikspersonal (huvuddelen unga snyggingar) från hela Sverige, Norden, Ryssland (okej, dem struntar jag i) till Ibiza. Som jag tackade nej till.

ingen.
ångest.
alls.

(¤%?=)!"#¤<**¤##½^)